Förlossningsberättelse

12 Maj 2010

Allt startade den 11 Maj 2010 då jag hela dagen känt en annorlunda känsla i kroppen som jag inte känt igen sen tidigare. Var som mensverk men kom lite då och då bara lite så där molnade hela tiden. Jimmy och jag hjälpte Tony att tvätta sin Nova (en bil) som skulle få göra entré som nytvättad nere på stan. Vi åkte något varv och efter ett tag så var dags att åka hem, jag kände fortfarande att känslan kom och gick i kroppen men vågade inte tro något än.

Vi gick och la oss vid 23 tiden men jag kunde aldrig somna för det hög så pass mycket emellanåt att jaa det gick bara inte. Först låg jag och lyssnade på musik i min ipod men efter ett tag så kunde jag inte ligga still. Nu var klockan 02:00 och jag  gick upp för att titta lite på Grey´s  Anatomy. Vet att jag kikade på kanske 4 avsnitt men minns inte ett skit av vad de handlade om för hela tiden så klockade jag värkarna och vart så nervös när jag insåg att dem kom bara tätare och tätare. Messade min mamma vid 05:00 och skrev att hon skulle ringa mig när hon vaknade. Hon ringde vid 05:30 och jag berättade hur ont jag hade och hur det kändes: de strålade från ryggen ner i ljumskarna och magen vart helt hård och krampade. Hon sa åt mig att genast väcka Jimmy och berätta att jag har värkar med 3-5 minuter mellanrum och att det nog var dags idag. Vi ringde in till förlossningen vid 06:00 och dem bad mig lägga mig i ett varmt bad för att se om smärtat lindrades eller kanske till och med försvinner sen skulle jag ringa tillbax en timme senare.

07:00 ringde jag in igen och berättade att dem varken lindrades eller försvan utan att de fortfarande gjorde ont men var hanterbart, hon berättar då att jag måste känna efter själv om jag vill komma in eller inte. Jag säger att jag vill komma in för att se hur det ligger till.. Då kommer beskedet att det är FULLT på Danderyd men att hon skulle kolla med Uppsala. Men när hon ringer upp så berättar hon att även dem hade fult och de vart SÖDERTÄLJE vi skulle få åka till, dem hade ett rum som väntade på mig. Om de vart de för jobbigt på vägen in så skulle vi stanna på Danderyd för en kontroll. Jag fick rent ut sagt panik, de är 10 mil till Södertälje och vi hade inte en anning om vart de låg. Iom att jag var rädd, orolig och förbannad så kastade vi ihop BB väskan och de saker vi skulle ha med och började åka mot Stockholm och Danderyd för jag hade bestämt mig för att jag skulle stanna på en kontroll.

På vägen in var vi båda väldigt oroliga för vad som väntade oss och hur det här skulle gå. Både Jimmy och jag grät en stund över besvikelsen att inte få föda på Danderyd utan att ha blivit förvisade till Södertälje en stad som vi aldrig varit i innan och nu skulle vi föda vårt första barn där.

Klockan 08:00 väl på Danderyd så träffade vi först en jätte otrevlig barnmorska som visade oss in i ett kontrollrum och kopplade en CTG-maskin som skulle sitta i 30 minuter, utan att säga ett ord i stort sätt! En trevligare undersköterska kommer in och gör en kontroll, domen vart 2cm öppen och de kändes som ett slag i magen men samtigit väldigt skönt för nu skulle vi lugnt hinna till Södertälje, men hon såg på min kurva att jag hade rejäla värkar så att detta var dagen tvivlade hon inte på. Jag tyckte att det var skit jobbigt att jag hade haft så ont och bara var öppen 2cm men vi höll min och lämnade Danderyd.

Vi tog det lugnt till Södertälje och då vart även värkarna ”bättre” eller ja dem avtog lite och det var hanterbart igen även om jag fick andas mig igenom dem lugnt och fint. Klockan 10:00 var vi framme på Södertälje Sjukhus och dem hälsade oss så välkomna och visade in oss i ett litet rum utan fönster med istortsätt bara en säng och ett handfat, jag kände panik över att de kanske var där inne jag skulle föda. Dem kopplade upp oss direkt till en CTG kurva igen. Temp och blodtryck kontrollerades och allt såg bra ut både på mig och bebis. Nu var jag även öppen 3cm så det gick framåt sakta men säkert.

Vid 11:20 var det dags att flyttas över till ett förlossningsrum, rum C, ett stort och ljust rum med utsikt över Södertälje stad. Jag var lättad över att fått komma in i ett annat rum och kände att här kan jag föda. Vid 12:00 var de dags för lite lunch och man fick upp och röra på sig lite, gick till en matsal där man kunde välja bland lite olika matlådor. Jag valde något med kyckling, men käkade inte så speciellt mycket så Jimmy åt upp en del av den.. haha!

13:00 var de dags för en ny kontroll, men jag hade inte öppnat mig mer och jag kände mig helt matt i kroppen då jag inte sovit på över ett dygn. CTG sattes igen och värkarna var inte alls lika regelbundna längre. Jag kände bara att NEJ, jag vill inte åka hem, för så kändes de just då, PANIK. Det disskuterades med en läkare om dem skulle låta mig vila en stund eller om dem skulle sätta fart på de hela ordentligt. Det sistnämna vart de och dem tog hål på vattnet och satte dropp klockan 16:15. Sen gick de fort, dem riktiga värkarna satte fart ordentligt och nu började de göra riktigt ont. De erbjöd mig lustgas som jag tog emot och de hjälpte i kanske en timme, var svårt att få in tekniken. Men värkarna gick i topp och kom så tätt att jag bad om EDA. 17:54 har jag så ont och är lite borta emellan åt så jag har svårt att minnas delar av narkosläkaren som satte min EDA. Detta var min räddning, nu orkade jag koncentrera mig igen och fick vila 19:30 görs en kontroll och jag är öppen 9 nästan 10cm. Jaa, var min enda tanke nu snart skulle de ske. Jajjamensan, 21:00 känner jag krystvärkarna och 21:30 kan jag inte hålla emot längre utan börjar krysta av mig själv. Ett sånt tryck går inte att beskriva och är svårt att minnas efteråt. Men har man fött barn så vet man vad jag menar. Jag krystade i 1,5 timme och hjässan var framme men nu stod de still. De kom in fler människor i rummet och jag kände på mig att något var på tok. Yes ett beslut tog fort och visp så var en sugklocka på plats. 3 Krystverkar senare (23:22) var han ute 3020g och 50cm lång. Ett sånt tryck som då släppte med en gång, helt otroligt. Jimmy och jag tittade på varandra hela tiden och vi båda grät då trycket släppte.

Men nu börjar de jobbiga istället för att få upp honom på mitt bröst och Jimmy skulle klippa navelsträngen så sprang dem iväg med honom och jag vart livrädd. Jimmy for efter dem och jag låg kvar i rummet med 2 läkare. Jag fick panik och skrek efter både Jimmy och mitt barn. Jag hade ju inte fått se honom än. Grät och bad läkarna kolla hur det var om han levde. Fick ingen respons och de var så jobbigt. De kom in en läkare och frågade efter kameran. Jag frågade hur de var och hon sa att dem kämpade med hans andning. Dem berättade att han var så tagen av förlossningen att han påverkats väldigt mycket, det var därför han inte skrek eller andades. Han hade roterat fel vid utdrivningen och fastnat, riskförlossning (vid öppen hjässbjudning som de står i min förlossnings journal).

Inte först Jimmy kom in i rummet igen med Liam i armarna så kunde jag slappna av och dem fick sy mig. Jag missade helt att moderkakan hade kommit ut då jag fått så mycket bedövning där nere för att dem nog viste att jag skulle spricka en del, vilket är vanligt vid sugklocka. Men jag sket helt i om dem sydde mig eller inte nu var Liam hos mig och jag kunde slappna av, grät över hur fin han var och att allt var över.

På BB sen började nästa kämpande då Liam hade dåliga blodvärden så försvann han på kontroller väldigt ofta och fick ersättning, så min amning vart lidande och han var inte alls intresserad av mitt bröst. Allt var så jobbigt just då, och jag ville bara åka hem och gömma mig. Men efter 2 dagar så vart allt bättre han tog bröstet jätte bra med amningsnapp, de gick så bra att dem slutade med ersättning och blodvärderna vart bra. Äntligen kunde vi börja njuta av det lilla livet som kommit till oss. Vi kunde slappna av på ett helt annat sätt och vi fick veta att vi skulle få åka hem dagen efter (den 15 Maj).

Den 15 Maj gjorde barnläkaren en sista kontroll och allt såg så bra ut, ett hörseltest gjordes och vart godkänt. Klockan 13:00 lämnade vi Södertälje bakom oss och som en liten familj och åkte hem mot Norrtälje igen. Han var så prefekt så fin och äntligen var vi själva!

Ett stort TACK till Södertälje Förlossning som var helt underbara och snälla. Kan absolut tänka mig att föda där igen, om dem fixar in TV på rummet! :)