Ja, vart ska jag börja...

Det var ett tag sen jag skrev här i bloggen och under dessa veckor så har det hänt så mycket så vet inte vart jag ska börja! Det är en hel del jobbiga saker som kommer att komma fram under detta inlägg men oxå en del fantastiskt roliga saker. Men jag vill börja med att berätta om en farbror som jag och mamma var och hälsade på på sjukhuset.

När jag var ca 4 år så sa min biologiska morfar (kommer kallas för Karl men heter egentligen något annat) hej då till oss för sista gången. Janne som är den morfar som vi växt upp med och som är min morfar i allra högsta grad idag. Finns ingen bättre morfar än Janne. Men det är ju så att de finns en biologisk morfar oxå men som valde bort mamma och morbror för att "börja om" sitt liv med en annan tjej. Hon ville inte att morfar skulle ha någon kontakt med oss alls. Jag minns ett ögonblick från den tiden då Karl var ut till oss i gula huset och hälsade på. Mins specifikt en gång då han satt med mig och Daniel som då var 2 år, i knät. Om jag har sett detta på kort eller om jag verkligen kommer ihåg de, de vet jag inte! Men för några år sen så dog min gamelfarmor och jag fick då se min morfar igen fast 13 år senare. Jag viste vem han var men mamma berättade och visade vem han var. Sen efter den dagen så har jag tänkt på Karl då och då och har många gånger tänkt att jag ska skriva ett brev till honom om hur vi haft de och berätta om hur vi har det. Men har aldrig kommit till skott!! Men förra veckan så fick min mamma ett samtal om att Karl låg på sjukhus och var inte så bra. Min mammas första tanke var att hon absolut inte ville gå dit men hon ångrade sig ganska snabbt och ville att jag skulle följa med henne. Jag som aldrig "pratat" med honom någonsin men hade så mycket som jag ville att han skulle veta. Jag ville oxå berätta vad jag tyckte om honom som far/morfar/farfar/ g-morfar. Ja han har mycket släkt som han "valde" bort.
Jag sitter med tårar i ögonen för det så pass frustrerande att ha vuxit upp och faktiskt sett vad de är han gjort mot mamma och våran morbror. Morbror var inte gammal då detta hände och han fick se sin pappa gå för sista gången. Ååh de är så sjukt, så stört, så oansvarligt!!
Men vi gick dit och mamma behövde verkligen se och berätta de hon så länge velat säga till honom. Hon pratade nog för oss alla när hon berättade för karl vad hon tyckte om allt. Jag visade bilder och videoklipp från mobilen och han sken upp som en sol då han fick se lilla Liam klappa händerna och traska om kring. Han tyckte att han var lik honom då han var liten och då började han även att gråta. Han inser nog nu hur mycket han missat. Mamma sa att de inte var försent än att vara med på ett hörn om han ville träffa oss alla. Han sa saker som jag tror min mamma tyckte var skönt att höra och de var en antydan till ett förlåt även om han aldrig sa det ordet. När vi skulle gå så kramades vi alla och tror alla grätt och de hela var ganska jobbigt även för mig men mest för min mamma.
Mamma och Karl har setts några gånger efter de då mamma kikar till honom då han ligger på en avdelning där mamma jobbar. Han har blivit sämre och de vet inte om han kommer klara den operation som står framför honom, men jag hoppas att han gör de och att han efter tar sin chans att ta igen lite tid med dem han förlorat men som faktiskt fortfarande bryr sig. Även om han gjort som han gjort så är han någons pappa, morfar, farfar och g-morfar DET kan man ALDRIG KOMMA IFRÅN!

Det behövde komma ut och de är en tragisk storry! Jag kan gråta över situationen och kan känna även om mamma inte skulle erkänna de bitterheten över att han inte hade stake nog att välja själv!!

Jaa, nog om de men de är jobbigt! Man vill inte bli rörd eller bry sig men man gör de endå..



Sak nr 2:
Det har varit lite svajigt på alla plan just nu Jimmy och jag har oxå haft det lite tuft men de är inget jag tänker skriva om här.. Men de är en anledning till att jag inte bloggat för de finns för många nyfikna där ute..

Sammanfattningsvis så är jag inte ute efter att ni ska tycka synd om mig och få mig se ut som ett offer. Detta är mitt liv just nu och det kan vara lite tungt ibland!! Vet vilka som bryr sig på riktigt och vilka som mest är nyfikna. Allt löser sig bara man vill ibland tar de lite längre tid bara!!

Var ute i helgen för första gången på ja jag vet inte alls hur länge sen de var. Sara och jag förkrökade hemma hos mig. Vi käkade mat och drack och tog de lugnt sen kom Sofie och jojnade oss. Sen drog vi över till en granne och mötte upp lite annat folk. Dem skulle senare dra upp till Okå men jag och Sofie som inte hade åldern inne för okå (23) drog istället till piren. Vi hade skoj pratade med folk och dansade lite runt 2 tiden så fick de vara nog och vi ringde taxi för hemresa. Dock fick vi vänta i 45 minuter på den där jävla taxin men de var skönt att väl vara hemma sen vid 3. Men det var en trevlig kväll dock inte så full som man kanske önskat att man var då man väl går ut men jag skulle ju spela match dagen efter och kändes bäst att gå på lågfart den kvällen.


Fotbollen går bra och vi hänger på bland topp 5 vi har några härliga vinster i säcken och 1 oavgjord och endast 1 förlust. Vi möter Häverödal imorgon och jag hoppas på visnt för då kliver vi om dem i tabellen.. ;)



Liam är en så fiin kille och nu går han mestadels här hemma. Han babblar på hela tiden, fast vi inte förstår ett skvatt. han pekar och säger åt oss att titta osv. aa finns ingen bättre finare eller sötare kille än Liam <3

Aja, nu har ni lite fakta här!
Nu ska jag mysa med min lilla kille sen ska vi på studentmotagning..